Välkommen till Byarums Bruk.

Gjuterikonsten - en historia

En resa i Östanled

Gjutning, eller konsten att ge metaller form, har tusenåriga anor. Tekniken startade i trakterna mellan Svarta havet och Kaspiska havet redan under förhistorisk tid, så tidigt som 4000 f.Kr. Då var det främst koppar som hamnade i gjutformarna, men i takt med nya upptäckter lärde man sig att hantera fler metaller. Som järnet, och senare även aluminiumet, den lättviktare som lagt grunden till Byarums Bruk.

Från Svarta havet spred sig utvecklingen österut och gick mot mer förfinade metoder. Nu hade man utvecklat mer effektiva ugnar med bättre isolering, lufttillförsel och större blåsbälgar. Dessa ugnar möjliggjorde högre temperaturer, och metaller med högre smältpunkt kunde stöpas till nya former. I Kina kunde man så tidigt som 700 f.Kr. smälta och gjuta järn.

Under Han-dynastin (206 f.Kr. – 220 e.Kr.) stod den kinesiska gjuterikonsten på sin topp. Med stor skicklighet och i stor skala byggde man bland annat broar i gjutjärn. Det skulle dock fortfarande dröja flera sekler innan kunskapen kom till våra breddgrader.

…och i västanled

I början av 1000-talet hade kinesernas kunskaper spridit sig över Orienten och nått fram till Europa och järn kunde nu gjutas även på vår kontinent. Men det skulle dröja ytterligare 500 år innan tekniken var så etablerad att den hade konkurrerat ut det dyrare bronset.

Samtidigt som industrialiseringen började pyra på de brittiska öarna under 1700-talet, fick också gjuterikonsten nytt bränsle. Lera byttes mot slutna formar av torrsand, och koks ersatte träkolet som bränsle till ugnarna. Engelsmännen konstruerade även den första s.k. reverberugnen för omsmältning av järn. Det här var framsteg som gav bättre kontroll över tillverkningen och en jämnare kvalitet. Gjutgodset blev tunnare, billigare och mer hållfast. Med nästa innovation – kupolugnen – sänktes bränsleförbrukningen och tillverkningen effektiviserades.

England var den ledande nationen under den industriella revolutionen och gjutningen var en viktig drivkraft. Utvecklingen spred sig sedan som ringar på vattnet över Europa. Gjutjärnet var också en mycket viktig katalysator för andra tekniska uppfinningar och brukar kallas för det 19:e århundradets fingeravtryck.

Kronans kanoner

Som så många andra framsteg i mänsklighetens historia är det krig och konflikter som har hjälpt utvecklingen på traven. I Sverige sköt Gustav Vasa startskottet för järngjutningen med hjälp av inhämtad tysk expertis. Snart spred sig kanongjuterierna över hela vårt land och de producerade kanoner och kulor så det räckte både till husbehov och export.

De tidigaste masugnarna som grävts fram i Sverige är daterade till 1200-talet, men det är från 1500- till 1700-talet som de går som varmast. I ugnarna är det främst tackjärn som tillverkas och det är först med de brittiska reverber- och kupolugnarna som fristående gjuterier startar.

1800-talet var ett gjutningens sekel. Det fanns flera hundra gjuterier runt om i Sveriges rike och kanonerna hade gett plats för mer matnyttiga produkter som spisar, kaminer och husgeråd men även jordbruksmaskiner, industrikomponenter och avloppssystem.

Idag är gjuterierna långt färre, men kapaciteten är större och gjuteriindustrin är en stor underleverantör till verkstads- och bilindustrin. Räknat per capita är Sverige en av världens största tillverkare av gjutjärn. De lokala bruken däremot, med egna produkter och stolta hantverkstraditioner, är försvinnande få. Ett av dem ligger i Byarum och gjuter återvunnen aluminium.

Gjuterikonsten - ett hantverk

En dag på bruket

På masugnarnas tid var det ett hårt och smutsigt arbete att gjuta, men det var också ett arbete som ställde höga krav på hantverksskicklighet. De tuffa förhållandena och det nedbrytande slitet försvann successivt när tillverkningen mekaniserades, men maskinerna blev bara ett hjälpmedel. Än idag behövs en känslig och erfaren hand för att hålla liv i hantverkskvaliteten.

Att förvandla en metalltacka till en ny produkt är både enkelt och oändligt svårt. Momenten är inte många och utrustningen är inte högteknologisk på något sätt. Däremot krävs det precision och fingertoppskänsla för hur materialet beter sig i olika skeenden.

Själva gjutprocessen sker i flera steg. Det första man behöver är en tvådelad gjutmodell som ligger till grund för formen. Det andra är en formflaska, även den tvådelad, som ramar in och håller samman formen. Gjutmodellen för en urna eller soffgavel läggs sedan i formflaskan. Därefter fyller formaren på med formsand och packar den ordentligt runt modellen. Antingen för hand med traditionella verktyg eller under högt tryck med en formmaskin. När de två formflaskorna förenats bildas hålrummet som senare fylls på med smält aluminium.

Den färdigbakade formen frigörs sedan försiktigt från modellen och med en lansett formar gjutaren ett ingjut i sanden – det hål där den flytande metallen fylls på.

Lansetten används också för att finjustera formen in i det sista. Med varsam hand fyller gjutaren formen med den smälta metallen och när gjutgodset har stelnat och temperaturen har sjunkit ett par hundra grader slås formen upp. Ett spännande ögonblick eftersom det är först nu som man kan skönja resultatet av de tidigare momenten.

Sanden skakas sedan ur för att gå tillbaka in i gjuteriets kretslopp. Gjutskägget slipas bort och om det är flera delar som ska bilda en produkt så tar svetsaren över. En del av arbetet som ställer lika höga krav på hantverksskicklighet och är minst lika betydelsefull för den färdiga produkten.

Pionjärer från start

Aluminium visar riktningen

I den inledande historieskrivningen har det mesta handlat om gjutjärn, helt enkelt för att det var det viktigaste materialet när den moderna gjutningen utvecklades. Men när bröderna Bokinge grundade Byarums Bruk 1947, såg de utanför sin samtida box och började gjuta aluminium.

Vid den här tiden hade aluminium inte använts kommersiellt i mer än 60 år och räknades fortfarande som ett exklusivt material. Att välja aluminium var ett sätt att bryta ny mark. Ett strategiskt lyckat val skulle det visa sig när fler och fler fick upp ögonen för aluminiumets egenskaper.

Utvecklingen mot ökad miljöhänsyn har inte gjort det återvinningsbara aluminiumet till ett sämre val med åren. Aluminiumets kvaliteter ska vi fortsätta att fördjupa oss i längre fram, låt oss nu berätta om företaget Byarums Bruk.

Under bröderna Bokinges tid bestod tillverkningen nästan uteslutande av komponenter till verkstadsindustrin. Men bruket göt även landskapsvapen, en omåttligt populär produkt som handmålades av kvinnorna i byn. Möbler som gjutna parksoffor kom i produktion under 60-talet och när Hans Pruth tog över företaget 1974 var det med visioner om ett blomstrande möbelgjuteri.

Lyckad ommöblering

Att gjuta möbler och urnor för parker, trädgårdar och andra offentliga miljöer var i sig inget nytt. I mitten av 1800-talet tillverkade många järngjuterier bänkar, soffor, stolar och bord. Ofta efter traditionella stilideal från kontinenten. Ett exempel ur vårt eget sortiment är soffan Byarum som tidigare var allmänt känd som stationssoffan. En vän för trötta järnvägsresenärer över hela Sverige.

Brukets andra ägare, Hans Pruth såg fler möjligheter än nyproduktionen av traditionella stilmöbler. Med egen formgivning skulle egna framtida klassiker kunna ta form. Tillsammans med formgivaren Björn Alge började Byarums Bruk nu att ta fram helt nya modeller. Det goda samarbetet med formgivare har fortsatt och är av avgörande betydelse för företagets utveckling.

Ett kulturarv att förvalta

På Byarums Bruk skyndar vi långsamt. Miljön i gjuteriet har sitt eget tempo och inbjuder till reflektion. Kanske är det därför som vi samtidigt är pionjärer på vårt område. Kliver man av hetsen får man andra perspektiv samt tid att upptäcka nya möjligheter, som aluminium på 40-talet och täta band till formgivarna på 80-talet.

Byarums Bruk har hunnit fylla 65 år, men som du säkert har förstått vid det här laget är den siffran bara en blinkning i vårt tidsperspektiv. Vi tillverkar produkter som tål att stå ute i det nordiska klimatet längre än så. Och när en produkt slutligen gjort sitt, så går materialet tillbaka in i kretsloppet, smälts ner och återuppstår i ny form – generation efter generation.

På Byarums Bruk tycker vi om att göra saker på vårt eget sätt. Vi har en tradition av att tänka nytt och långsiktigt. Ett synsätt som vi ska fortsätta att förvalta och låta ta sig olika uttryck. Nya spännande samarbeten. Nya sammanhang för våra möbler. Nya vackra former. Hur det kommer att se ut får tiden utvisa.

100 procent återvinning

Ett eget kretslopp

Att gjuta aluminium har sina fördelar. Jämfört med gjutjärnet är det mindre sprött i kallt tillstånd, det väger mindre och det rostar inte; viktiga egenskaper för produkter som ska stå ute i vått och torrt. Ur ett miljöperspektiv är aluminium ett föredöme. För det första är tillgången nästan obegränsad: åtta procent av jordskorpan består av aluminium. För det andra kan aluminium återvinnas om och om igen.

Natursand från Vättern blandas till rätt konsistens med sot, lera och vatten. Inga kemiska tillsatser används och efter gjutningen tas sanden tillvara och återanvänds till nya formar. Ingenting går till spillo och det är fortfarande samma sand som för 60 år sedan formade landskapsvapen som nu formar dagens designklassiker.

Höga temperaturer, sand, sot och lera kan ge intrycket av att Byarums Bruk är en hård och smutsig miljö. Inget kunde vara mer fel. Det råder inga tvivel om att det är en industriell miljö där det krävs 800 grader för att smälta aluminium, men dagens välisolerade elektriska ugnar är en frisk vårfläkt jämfört med de gamla kol- och oljeeldade smältugnarna.

Den omfattande återvinningen innebär också att inget ligger och skräpar i onödan. Allt från råsanden till aluminiumspill tas tillvara och används igen. Misslyckas en gjutning smälts materialet ner och kan användas till ett nytt försök. Byarums Bruk är sitt eget slutna kretslopp som visar största möjliga hänsyn mot miljön utanför.

Aluminium – material med miljönytta

Aluminiumet i våra produkter är också ett stycke miljönytta. Vi köper förstklassig återvunnen aluminium från Stena Aluminium, Nordens ledande aluminiumproducent av återvunnen råvara.

Energivinsten är enorm jämfört med jungfruligt aluminium. Vi beställer cirka 100 ton varje år. Detta bidrar till att minska miljöskadliga koldioxidutsläpp motsvarande uppvärmning av nästan 200 svenska småhus varje år. Så när du som kund köper våra produkter gör du samtidigt en miljöinsats.

Aluminium är ett material på stark frammarsch sedan decennier tillbaka. Det har förträffliga egenskaper för en mängd produkter, allt från designmöbler till fordonskomponenter och miljöprodukter av olika slag.

Historik

År 1824 reducerar H. Christian Örstedt aluminiumoxid för första gången. 1886 framställer amerikanen Charles Martin Hall och fransmannen Paul Heroult, samtidigt men på varsitt håll, aluminium på elektrolytisk väg och metallen blir därmed kommersiellt tillgänglig.

Kuriosa

Kejsar Napoleon III prisade aluminiumet och lät sina mest prominenta gäster äta från aluminiumtallrikar, medan mindre viktiga personer fick hålla till godo med guldservisen.

Egenskaper

Låg vikt, hög styrka, formbart, lätt att sammanfoga, korrosionsbeständigt, elektriskt ledande, tätt, återvinningsbart.

Användningsområden

Förpackningar, fordonskomponenter, bygg- och anläggningsmaterial, möbler och inredning.

Vänner av formgivning

Kreativ förlösare

Gjutna parkmöbler levde länge under tunga traditioner. Vändpunkten kom när Byarums Bruk en dag på 80-talet kontaktade Björn Alge för att höra vad han kunde skapa i deras aluminiumgjuteri.

Hantverksskickligheten på bruket och aluminiumets egenskaper blev i Björns Alges händer vad man kan kalla en kreativ förlösare. De klassiska sofforna och urnorna fick nu sällskap av helt nya former. Ett lättare anslag som kom att ändra självbilden på Byarums Bruk. Det genuina industrihantverket fick sällskap av formgivarnas syn på slutprodukten, användare och miljö. I det vackra mötet mellan kreativitet och tradition uppstod en ny epok i brukets historia.

Den frihet vi har gett formgivarna har tagit oss på en spännande resa. Den har fört ut våra produkter till parker och trädgårdar runt hela Norden samt charmat juryn för flera designutmärkelser många gånger om.

Det nära samarbetet med Björn Alge öppnade dörrarna för att jobba med fler formgivare. Idag heter våra formgivarvänner Signe Persson-Melin, Mårten Cyrén och Jesper Ståhl, men dörrarna står öppna och nya vänskaper väntar på att uppstå.

Björn Alge

Industridesigner och byggnadsingenjör med känsla för framtida klassiker och en skarp blick för objektets förhållande till stadsrummet. För Byarums Bruk ritade Björn: Lund, Uppsala, Dover, Calais, Haga, Papperskorg Byarum, Askkopp No.1-3, Lessebo bord & bänk, Planteringskärl No.1-5, Karl, Karl XL, Vasa, Stjärnkruka.

Signe Persson-Melin

Formgivare och konstnär med många klassiker i lera och glas på meritlistan. Hon har enligt många ett perfekt materialgehör och en förmåga att behålla hantverkskänslan i alla sina verk. Sedan 1985 är hon professor i glas- och keramikformgivning. För Byarums Bruk har Signe skapat: Gråsippa, Halv Gråsippa, Pokal, Praktpokal, Kvadrat, Cilla, Cilla Fat, Signe, Relief, Hexagon.

 

Mårten Cyrén

Inrednings- och möbelarkitekt som fördjupar sig i produktionen i detalj. Lyckas ofta göra det omöjliga möjligt när det kommer till gjutning. På Byarums Bruk har Mårten formgivit: Skillinge, Fotskrapa, Fungi, Block, Volt, Blom-serien, Jujol, Odd, Cross, Duett, Joy, Vilamoura.

Jesper Ståhl

Teknisk kunnig och stilsäker formgivare som lägger stort fokus på produktens användande och omsorgen om de små detaljerna. Jespers har under senaste åren skapat många uppmärksammade produkter och vunnit flertalet priser i Europa. Formgivningen speglas ofta av en avskalad enkelhet, så även Papperskorgen Monolit som han formgivit för Byarums Bruk.